15 mars 2016
2016-03-15 | 10:55:26 |
Kategori: Min vardag ♥ |
0 kommentarer
Dagarna går och klumpen i magen växer.
Mitt älskade stall som vi arrenderat dom senaste åren men som nu börjar gå mot ett slut. Så känns det.
Jag slåss för min plats och det som har gjort att jag orkat dom senaste åren. Ändå känns det som jag kommer att förlora.
Det regnar in genom det trasiga taket & Jordbruksverket har anmärkt på att vi inte har någon gödselplatta. Men det ligger inte i mina händer.
Istället fortsätter jag hoppas att han faktiskt kommer vilja åtgärda det här och fortsätta att hyra ut det till oss, när jag samtidigt blir mer & mer övertygad om att vi kommer få flytta och mitt älskade stall kommer få stå tomt tills taket har rasat in helt och hagarna har vuxit igen.
Det gör så ont.
Kristoffer tar dom flesta stallpassen för jag orkar inte se. Och egentligen vill jag inget annat än att pyssla och strosa runt på Min plats, men just nu finns inte orken. Jag orkar inte.
Samtidigt har Romeo en stor ink som har spruckit och krävde veterinärvård, och jag hoppas att det är tillräckligt.
Ändå är det något i mig som säger att det inte är färdigt. Något som säger att vi kommer behöva åka till klinik för att operera med en försäkring som inte täcker just inkar.
Vad gör jag då?
Min älskade Romeo blir 18 år om en månad och jag önskar att jag kunde dra tillbaka tiden.
Kommentarer
Trackback
