1 Augusti 2014
2014-08-07 | 13:25:37 |
Kategori: Min vardag ♥ |
0 kommentarer
1 Augusti och tredje jobbveckan efter semestern är avklarad.
Jag kommer aldrig vänja mig vid hur fort det går.
Idag har jag bott i mitt hus i 1 år. Ett helt år med den knarrande trappan till övervåningen, det stora köket & den gröna trädgården där hjortarna håller oss sällskap.
Jag ääääälskaaar att bo på landet.
Det finns inget bättre än att vakna till fågelkvittret utanför sovrumsfönstret, kunna slänga upp ytterdörren halvnaken & se hur vovven glatt studsar ut på gräsmattan och hjortarna som snabbt flyr när dom inser att dom inte längre har tomten för sig själva.
2014... vart fasen har åren tagit vägen? Var det inte nyss jag fyllde 18? Hängde med grabbarna till vis-festivalen & av en ren slump träffade min första riktigt stora kärlek.
Flyttade, var fruktansvärt kär, blev olycklig & tappade bort mig själv, flyttade hem. Fick dåligt samvete för min älskade Romeo som hade fått alldeles för lite uppmärksamhet.
Min älskade Romeo som jag höll på att förlora 2010.
Hästen som av en ren händelse stod i hagen på Tranås ridskola när jag skulle provrida en ny häst.
Hagarna var skitiga & likaså Romeo. Med lera upp till öronen stod han mitt i hagen och stirrade rätt ut.
Jag stannade & han tittade på mig och började sakta lunka mot staketet. Han sträckte sig över tråden och det var som om han bad om lite uppmärksamhet, någon som såg han för en liten stund.
Det kommer aldrig gå att förklara hur det kändes, det var bara menat att Romeo skulle få komma till mig. Jag skulle få han att lita på människor igen, få bort den tomma blicken i hans ögon, och Romeo skulle få mig att växa mer än jag någonsin hade kunnat ana.
2010 när vi hade tagit oss igenom och överlevt Romeos skada förstod jag på riktigt att det ska vara Vi. Han & jag. För på något oförklarligt sätt lyckades han läka ihop en spiral spricka på 20 cm som sträckte sig upp i vänster framben. Enligt veterinärerna skulle jag inte hoppas på något. Nej, jag skulle snällt vänta vecka efter vecka på dom nya röntgenplåtarna.
Ett och ett halv år senare, på det sista återbesöket, trodde jag att tjejen som jobbade på kliniken skojade med mig när hon till sist sa att Romeo kommer att hålla lika bra nu, som innan skadan.
Att just jag skulle hitta den ensamma, skitiga, osäkra häst måste varit meningen, och han kommer stanna hos mig resten av hans liv.
Kommentarer
Trackback
