I was there to watch you leave
2012-11-11 | 19:36:00 |
Kategori: Min vardag ♥ |
0 kommentarer
Igårkväll när vi hade kommit hem från Gekås gjorde jag mig i ordning lite snabbt och tog bilen in till "han". Jag sov där och imorse när jag vaknade visste jag inte riktigt vad jag kände.
Det var mysigt och han är en sån där bra kille man inte träffar på så ofta. Och ändå känner jag mig livrädd.
Livrädd att bli sårad igen. Att bli ledsen & besviken. Livrädd att tappa bort mig själv igen precis som jag gjorde sista året med andreas.
Hur kastar man sig in i allt igen och klarar det utan att vara rädd? Hur klarar dom andra det som avslutar ett förhållande & några månader senare är i ett nytt? Känns det så rätt att man slutar vara rädd & vågar chansa?
Jag trivs så bra med hur jag har det nu att jag inte är säker på om jag ens vill ha ett förhållande, Men skulle "den rätta" dyka upp borde jag väl känna det? Det kanske är då man slutar vara rädd och faktiskt chansar på att det kan bli bra.
..Så betyder det att "han" inte är rätt eller är jag så förbannat rädd att jag flyr & stänger ute alla känslor.
För just nu gör jag det. Fly, drar mig undan. Låter bli att svara på hans sms och intalar mig själv att om jag stänger allt ute ett tag till kommer det bli bättre. Det kommer att kännas bättre.
För nåra dagar sedan rensade jag lite i min byrå med kläder och hittade ett par mörkblåa jeans som jag köpte någon månad efter att det hade tagit slut med andreas och då jag var som allra smalast. Jag var så tunn att jag såg sjuk ut och orkade hälften mot vad jag hade gjort innan. Som tur va var det vinter och min 45-46 kilos kopp gick att gömma med många lager av kläder. Men jag vet att folk såg det. Man tappar inte 5 kg på några veckor utan att det märks.
Jag insåg aldrig själv hur smal jag hade blivit förrän här om dagen när jag skulle försöka få på mig jeansen igen.
Jag tittade mig i spegeln samtidigt som jag insåg att byxorna var för små och att jag knappt kunde röra mig i dom. Helt oförberett kom tårarna och det högg till i kroppen. Ännu en gång blev jag påminnd om hur illa allt har varit. Och ännu en gång blev jag påminnd om hur stark jag är. Jag var ledsen & det gjorde ont samtidigt som jag var stolt över mig själv.
Jag kastade mina för små mörblåa jeans i papperskorgen och var helt säker på att jag aldrig mer ville se dom igen.
Kommentarer
Trackback
