Love me, love me
2012-03-31 | 18:34:22 |
Kategori: Min vardag ♥ |
0 kommentarer
Fredagen gick i ett. Kan inte påstå att jag var direkt sugen på att dra till jobbet efter att ha pysslat & styrt i stallet men jag överlevde.
Kopplade på hästsläpet igår för att träna lite. Det gick faktiskt riktigt bra! Är fortfarande förvånad över hur bra det gick att backa med släpet. Tog en sväng ut på 35an för att känna på hur det var att dra transporten (tom förstås) och det var inte alls några svårigheter. Min volvo hade gärna fått ha lite mer vila ponnysar under motorhuven för oj vad tungt det var uppför, haha.
Slutade jobbet 21 och drog hem för att ta en dusch & byta kläder innan jag åkte till M. Han säger att jag gör honom glad & det är tur. Jag är nog en rätt glad tjej (eller jag vet att jag är en glad tjej) bara att det inte har synts på väldigt väldigt länge.
Egentligen har jag gått igenom två tuffa perioder på väldigt kort tid. Efter att det tog slut med Andreas var jag ledsen över det. Eller förstörd skulle man väl kunna säga. Plötligt kändes livet så tomt och trots att jag var mycket ensam sista tiden ihop blev det på en gång olidligt ensamt. Vi hade våra tjaffs & motgångar men han blev som en bästa vänn. Och det gjorde ont.
Månaderna rullade på och jag fick reda på mycket saker. Lögner, skitsnack, påhopp & annat gjorde det helt plötsligt mycket lättare att släppa taget. Jag hade varit ledsen så länge men nu fick det räcka.
Jag slutade sakna honom och jag slutade ångra att jag hade slängt bilden på honom som stod vid sängen.
Veckorna gick och det var inte förrän då jag började inse hur jag hade blivit. Mamma, vännerna, ja till & med pappa hade under en lång tid frågat hur det egentligen var med mig, jag såg inte glad ut längre, hade inte kvar någon ork eller vilja, och det var inte förrän då, flera månader efter det hade tagit slut med A, som jag verkligen förstod vad dom menade.
Och det krossade mig.
Det går inte att beskriva hur det kändes när jag tittade mig i spegeln och inte längre visste vem jag var, hur jag skulle vara, hur jag hade varit innan allt hände.
Plötsligt blev allt så tydligt och det gjorde fruktansvärt ont. Jag tror aldrig jag kommer kunna beskriva riktigt hur det kändes, och förhoppningsvis kommer jag aldrig behöva känna så igen.
Men den senaste tiden har jag tagit mig en bra bit framåt. Jag tror folk märker det. Jag tror att andreas också skulle se skillnad om han såg mig nu.
Jag längtar efter sommaren. Oj vad jag ska skratta, hitta på tokigheter, leva. Det kommer bli grymt♥
Kopplade på hästsläpet igår för att träna lite. Det gick faktiskt riktigt bra! Är fortfarande förvånad över hur bra det gick att backa med släpet. Tog en sväng ut på 35an för att känna på hur det var att dra transporten (tom förstås) och det var inte alls några svårigheter. Min volvo hade gärna fått ha lite mer vila ponnysar under motorhuven för oj vad tungt det var uppför, haha.
Slutade jobbet 21 och drog hem för att ta en dusch & byta kläder innan jag åkte till M. Han säger att jag gör honom glad & det är tur. Jag är nog en rätt glad tjej (eller jag vet att jag är en glad tjej) bara att det inte har synts på väldigt väldigt länge.
Egentligen har jag gått igenom två tuffa perioder på väldigt kort tid. Efter att det tog slut med Andreas var jag ledsen över det. Eller förstörd skulle man väl kunna säga. Plötligt kändes livet så tomt och trots att jag var mycket ensam sista tiden ihop blev det på en gång olidligt ensamt. Vi hade våra tjaffs & motgångar men han blev som en bästa vänn. Och det gjorde ont.
Månaderna rullade på och jag fick reda på mycket saker. Lögner, skitsnack, påhopp & annat gjorde det helt plötsligt mycket lättare att släppa taget. Jag hade varit ledsen så länge men nu fick det räcka.
Jag slutade sakna honom och jag slutade ångra att jag hade slängt bilden på honom som stod vid sängen.
Veckorna gick och det var inte förrän då jag började inse hur jag hade blivit. Mamma, vännerna, ja till & med pappa hade under en lång tid frågat hur det egentligen var med mig, jag såg inte glad ut längre, hade inte kvar någon ork eller vilja, och det var inte förrän då, flera månader efter det hade tagit slut med A, som jag verkligen förstod vad dom menade.
Och det krossade mig.
Det går inte att beskriva hur det kändes när jag tittade mig i spegeln och inte längre visste vem jag var, hur jag skulle vara, hur jag hade varit innan allt hände.
Plötsligt blev allt så tydligt och det gjorde fruktansvärt ont. Jag tror aldrig jag kommer kunna beskriva riktigt hur det kändes, och förhoppningsvis kommer jag aldrig behöva känna så igen.
Men den senaste tiden har jag tagit mig en bra bit framåt. Jag tror folk märker det. Jag tror att andreas också skulle se skillnad om han såg mig nu.
Jag längtar efter sommaren. Oj vad jag ska skratta, hitta på tokigheter, leva. Det kommer bli grymt♥
Kommentarer
Trackback
