Love comes slow and it goes so fast

Jag har skrivit dagbok så länge jag kan minnas och här om dagen fick jag tag i den jag slutade skriva i kort efter att jag hade blivit singel. Jag skrev nog i den ungefär en månad efter att ha blivit ensam och på den tiden hinner man fundera rätt mycket. Det gjorde i alla fall jag.

Alla dom faserna jag gick igenom innan jag kunde släppa taget. Och nu, så här lång tid efter allt är det otroligt svårt för mig att försöka förstå hur dåligt jag mådde, för nu känns det inte som jag. Det är inte Amanda.

Jag läser om hur jag kunde sjunka ihop på trappan ner till köket och sitta där helt tom, hur jag första dagarna fick kämpa för att andas när det kändes som mitt hjärta hade gått i tusen bitar. Jag har skrivit om hur jag i många veckor drog på ett låtsas leende tills jag inte längre orkade och bröt i ihop nere på jobbet när en jobbarkompis helt plötsligt gav mig en kram.

 

Det sorgliga i det här är att när jag bläddrade tillbaka några månader i dagboken och där vi fortfarande var tillsammans, så var det ingen skillnad på mina inlägg. Där läser jag om hur jag kunde gå runt runt i åtvidaberg med musik till öronen tills jag hade ont i fötterna eller frös. Hur jag gång på gång insåg att det aldrig skulle funka men fortsatte ändå att kämpa lite till, hur jag hade sjunkit ihop i duschen med kläderna på för att orken tog slut. Funderingar, tankar, ord.

Värst av allt var en kväll när jag ännu en gång hade blivit så besviken på honom att jag tyckte det var smart att bedöva allt det onda med alkohol. Jag torkade tårarna samtidigt som jag hällde i mig det som var kvar i en vodkaflaska. Och det funkade väl, det slutade göra så där ont ett tag.

En stund senare satt jag ihopkrupen på badrumsgolvet. Ena stunden lutandes mot duschväggen och nästa stund hängandes över toaletten. Och tårarna rann, igen...

 

Och jag har aldrig berättar det här för någon, förrän nu. Troligen mest för att jag skämdes något otroligt efteråt. Men det var då det blev tydligt för mig hur illa allt var. Jag hade supit ner mig själv för att för en liten stund slippa allt det onda och glömma bort sanningen.

 

Just det här minns jag tydigt. Allt det andra som hände under dom åren försvinner mer & mer, nu är det mest små fragment.

 

Här är jag nu, en glad & självständig tjej som har allt jag någonsin drömt om. Vem hade kunnat tro att jag skulle ha en egen hund & vänta på att få flytta in i ett eget hus?

 

14 månader senare och starkare än någonsin.

 

Jo det var en som viste om vodkan, jag.. Jag mådde så dåligt över att allt hade gått så långt, att det vart ett sätt för dig att dämpa smärtan. Jag vet inte vem av oss som dämpa smärtan sämst med vilken metod, men en sak är säker ingen av dom va en lösning ..
Det kändes inte som va man än sa eller gjorde hjälpte, har aldrig känt mig så hjälplös att hjälpa mitt hjärta..jag hoppas det aldrig kommer hända igen..