För du har inte en aning
2012-12-05 | 19:04:59 |
Kategori: Min vardag ♥ |
2 kommentarer
När jag skriver mina inlägg verkar det självklart för några av er som läser, att jag lägger skulden för vad som har hänt eller hur jag har mått på någon annan.
Tror ni inte att jag är fullständigt medveten om att det var jag som valde att hälla i mig vodkan den kvällen? Eller skrev jag att det var någon som tvingade i mig spriten? Självklart var det jag som valde att trampa runt i åtvid tills orken tog slut, för att jag mådde dåligt. Riktigt dåligt. Jag mådde så dåligt att jag till slut inte insåg själv hur dålig jag var. Jag föll ner för kanten och kunde inte ta mig upp själv. Och allt som hände i förhållandet under den tiden gjorde inte saken bättre. Jag var arg, ledsen & otroligt förtvivlad en väldigt lång tid. Det blev aldrig bättre & jag var allt annat än glad. Kanske var det ni uppfattade som sur under en väldigt lång tid, en tjej som egentligen "bara" var besviken, ledsen & vilsen?
Ni som inte har varit i min situation borde låta bli att lägga er i. Hur vågar ni komma & påstå saker när ni inte har en aning om vad jag har gått igenom. När ni anatgligen bara har hört en sida av historien.
Svider det i era ögon bara för att jag har kommit så långt, och ni är kvar på exakt samma ställe? Är det därför ni fortfarande är inne på min blogg och håller koll? För att se om Amanda är lycklig? Om det är någon skillnad mot hur allt var för ett år sen? När ni egentligen inte har något alls att göra här. Ni borde skämmas.
När jag var 11 år fick jag min första egna ponny. När ni andra 11 åringar lekte med era leksaker klev jag upp extra tidigt varje morgon för att cykla till stallet och släppa ut min häst innan skolan. När ni andra 11 åringar lekte med kompisar cyklade jag en andra gång till stallet för att göra resten av sysslorna i stallet.
När ni andra 11 åringar njöt av helgerna gjorde jag allt jag kunde för att försöka rädda livet på min ponny.
Verkar det som ett glamouröst liv?
10 år senare och jag har mitt egna stall som jag driver. Jag är i stallet kl.6 varje morgon innan jobbet för att ta hand om hästarna. Jag måste se till att vara hemma till kvällen för att kunna ge hästarna kvällsmat. Jag kan aldrig spontant bara åka iväg. Jag kan aldrig komma hem från jobbet en eftermiddag för att sätta mig & göra ingeting tills det blir kväll. Istället för att vara ute & festa kör jag in flera ton hö. Istället för att köpa mig dom perfekta jeansen eller skorna som ska få mina fötter att hålla måste jag se till att ha pengar för att kunna ha kvar hästen. Verkar det som ett glamouröst liv?
Men vet ni, jag har har valt det här livet. Jag valde det redan som 11 åring. Och jag ÄLSKAR det. När jag var liten var min dröm en egen gård med katter & hundar. En hönsgård för att kunna gå ut på morgonen & hämta färska ägg. En egen trädgård att ta hand om, pyssla & styra i rabatten. Och snart har jag allt det, min dröm.
Jag har lyxen att inte behöva betala något nu när jag bor hemma eftersom mamma & pappa vill att jag ska kunna spara så myket pengar som möjligt. För vet ni? Snart har jag ett hus att betala hyra för med. En elräkning. Sopphämtning, och allt annat som hör till.
Jag betalar för min häst, för min hund. Bilen, skatten,försökring, bensin, reperationer. Nöjen, kläder & allt annat som gäller mig.
Precis som ni andra säkert gör som har en inkomst.
Jag har haft sommarjobb sen jag var 15 år. Hoppat in extra på helger & lov. Efter studenten jobbade jag min sista sommar på R2 & när sommaren var slut hade jag med hjälp av K fått ett jobb som timvikarie på Carema. Men jag har aldrig glidit på en räkmacka. Jag visade att jag kunde & ville och dom såg det. Precis som nu, jag har visat att jag älskar det jag gör & att jag gör det jävligt bra, och efter två års slitande som timvikarie har jag en fast anställning. Jag hade kunnat haft turen att ha föräldrar med egna företag där jag kunde börjat jobba på en gång. Inte behövt oroa mig över framtiden, inte behövt söka flertal med jobb eller fundera på hur länge pengarna skulle räcka. Men jag har inte föräldrar med egna företag där det bara är att hoppa på. Jag har fått gå den andra vägen, precis som dom flesta av er andra också har gjort.
Det som förvånar mig är varför jag inte skulle få skriva om vad jag har gått igenom? Varför får inte jag berätta om hur jag upplevde tiden i lägenheten utan att ni ska lägga er i? För att jag delade det livet med någon som inte är min längre? För att du är livrädd att jag ska berätta något som ingen annan vet?
För ni vet inte ett dugg. Du har inte en aning.
Sanningen är att jag är inte alls som vem som helst, och absolut inte som dig.
Gör mig en tjänst nu, snälla släpp taget om mitt liv & lev erat istället. Jag hoppas ni blir lyckliga.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Klart att du ska få skriva om vad du har gått igenom! Du hänger ju aldrig ut någon i dina inlägg så varför ska folk lägga sig i? Texterna handlar väl mesta dels om dig själv? Och det väl inte så att ditt ex fortfarande läser din blogg? För i såna fall vore ju det bara konstigt..
Det är inte ofta man hittar en blogg där folk verkligen bjuder på sitt liv och det jobbiga dom har varit med om. Du låtsas inte som om allt vore toppen hela tiden och det är de som gör det intressant att läsa. Keep it up girl!
Postat av: Alex
Hej!
Jag har följt din blogg en längre tid och uppskattar dina ärliga texter, det är därför jag har blivit kvar. I bloggvärlden ska allt vara perfekt, man ska ha allt och får aldrig må dåligt för så fort du skriver om något dåligt klagar du eller tycker synd om dig själv. Jag vet hur det är!!!
Sen har jag sett att du nämner ditt ex namn i vissa inlägg, men jag skulle aldrig säga att du har hängt ut honom. Snarare tvärt om, att du ibland har gett ut för mycket av dig själv.
För oss tjejer som har gått igenom ungefär samma sak känns det bra att läsa dina inlägg och tro det eller ej men du hjälper oss!
Tack för en bra blogg och låt inte folk trycka ner dig!
/Alex
Trackback
