Känslan av besvikelse sköljer över mig men jag låtasas som jag aldrig hade hoppats något så behöver jag inte bli ledsen. Även fast jag hade tänt en massa ljus i mitt rum och gjort mysigt, men nu försöker jag intala mig att jag gjorde det till mig själv, inte åt någon annan.
Det är enklare att dra på ett leende & låtsas att det inte gör något, för jag får inte vara mer ledsen nu. Och det gör inget fast jag blir ensam ikväll också, för jag vet att jag klarar mig.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om det bara är jag som saknar, är jag aldrig saknad? 
Saknar jag ens eller är det bara en sista kraftansträning innan jag ger upp & slutar kämpa? Jag är så trött på att kämpa. Känns som jag har fått göra det i hela mitt liv, förstår inte varför det aldrig kan rulla på.




Jag behöver komma iväg. Andas, leva.
Förhoppningsvis kan jag & Isabelle åka iväg till värmen ganska snart & jag längtar något galet! Jäklar vad kul vi ska ha tjejen!






Be strong girl