Jag kämpar fortfarande
2011-10-18 | 23:35:05 |
Kategori: Min vardag ♥ |
0 kommentarer
För några dagar sen var jag helt säker på att jag skulle kunna gå vidare, men nu har det vänt igen.
Det gör inte så där ont på dagarna längre, jag tar mig faktiskt igenom dom riktigt bra. Men så fort det börjar skymma ute så saknar jag honom.
Vågen visar 47kg, eller kanske strax över 47. Så jag har gått ner i vikt. Och det känns. Fast jag inte vill erkänna det för någon.
Jag fryser, oj vad jag fryser. Ibland går jag till & med och lägger mig med lite av dom kläderna jag har haft på mig under kvällen. För det tar emot att byta om till en kall, alldeles för stor t-shirt att sova i, och att lägga sig i en alldeles för stor säng som jag bara tar upp en kant av.
Här om dagen kom mamma hem med en sån där one piece liknande overall, & det slutade med att jag somnade i den. Under duntäcket. Det var väl kanske egentligen inte riktigt meningen, men den var så varm. Och när jag hade lagt mig i sängen & för en gång skull kändes det som jag skulle kunna sova, då var det ingen mening med att ta av den.
Jag är trött också. Inte trött att det är lätt att sova, eller att jag vill sova. Nee, mer orklös, tom på energi. Jag har ingen ork till något. Jag tvingar mig själv till att pyssla, rida & ta hand om hästen för att jag vet att jag egentligen vill, jag vill så mycket. Men det finns ingen ork.
Jag är så tom utan honom. Jag saknar honom så mycket.
Och det är inte bara en sak, utan jag saknar allt. Allt.
Jag saknar hur han alltid frågade hur det hade varit på jobbet, & jag var verkligen sämt på att fråga hur hans dag hade varit. Jag saknar hur han höll om mig, som om jag skulle gå sönder om han höll för hårt, och han var alltid så varm om armarna. Jag saknar hur han kröp ihop intill mig när vi hade lagt oss i sängen för att värma mig, & jag fick lägga mina iskalla fötter mot hans ben. Hur han frågade om jag ville ligga i hans knä när vi satt i soffan framför tv:n.
Alla småsaker. Smsen, telefonsamtalen, bilturerna, veckohandlingarna, tvätten, disken, väntan på att han skulle svara på mitt sms när han var i garaget, det kändes som det kunde ta evigheter. Längtan efter att berätta för honom när något roligt hade hänt, eller tråkigt. Han var den första jag vände mig till.
Han har gjort mig arg,ledsen & fötvivlad, men det är också han som har fått mig att skratta, le & känna känslan av lycka & hopp igen, och kanske framför allt kärlek. Och jag vill att han ska fortsätta vara den personen. Och jag vill vara den personen för honom.
Jag trodde att det skulle gå men jag kan inte sluta kämpa.
Det gör inte så där ont på dagarna längre, jag tar mig faktiskt igenom dom riktigt bra. Men så fort det börjar skymma ute så saknar jag honom.
Vågen visar 47kg, eller kanske strax över 47. Så jag har gått ner i vikt. Och det känns. Fast jag inte vill erkänna det för någon.
Jag fryser, oj vad jag fryser. Ibland går jag till & med och lägger mig med lite av dom kläderna jag har haft på mig under kvällen. För det tar emot att byta om till en kall, alldeles för stor t-shirt att sova i, och att lägga sig i en alldeles för stor säng som jag bara tar upp en kant av.
Här om dagen kom mamma hem med en sån där one piece liknande overall, & det slutade med att jag somnade i den. Under duntäcket. Det var väl kanske egentligen inte riktigt meningen, men den var så varm. Och när jag hade lagt mig i sängen & för en gång skull kändes det som jag skulle kunna sova, då var det ingen mening med att ta av den.
Jag är trött också. Inte trött att det är lätt att sova, eller att jag vill sova. Nee, mer orklös, tom på energi. Jag har ingen ork till något. Jag tvingar mig själv till att pyssla, rida & ta hand om hästen för att jag vet att jag egentligen vill, jag vill så mycket. Men det finns ingen ork.
Jag är så tom utan honom. Jag saknar honom så mycket.
Och det är inte bara en sak, utan jag saknar allt. Allt.
Jag saknar hur han alltid frågade hur det hade varit på jobbet, & jag var verkligen sämt på att fråga hur hans dag hade varit. Jag saknar hur han höll om mig, som om jag skulle gå sönder om han höll för hårt, och han var alltid så varm om armarna. Jag saknar hur han kröp ihop intill mig när vi hade lagt oss i sängen för att värma mig, & jag fick lägga mina iskalla fötter mot hans ben. Hur han frågade om jag ville ligga i hans knä när vi satt i soffan framför tv:n.
Alla småsaker. Smsen, telefonsamtalen, bilturerna, veckohandlingarna, tvätten, disken, väntan på att han skulle svara på mitt sms när han var i garaget, det kändes som det kunde ta evigheter. Längtan efter att berätta för honom när något roligt hade hänt, eller tråkigt. Han var den första jag vände mig till.
Han har gjort mig arg,ledsen & fötvivlad, men det är också han som har fått mig att skratta, le & känna känslan av lycka & hopp igen, och kanske framför allt kärlek. Och jag vill att han ska fortsätta vara den personen. Och jag vill vara den personen för honom.
Jag trodde att det skulle gå men jag kan inte sluta kämpa.
Kommentarer
Trackback
