Hade en riktig toppenkväll igår med Martin & Isabelle och jag kommer aldrig glömma när Martin sprang in på en mack för att köpa kaffe, & Isabelle får syn på en hund i bilen bredvid på parkeringen och gör allt för att få hundens uppmärkamhet, och tillslut öppnar bildörren för att vissla på vovven, och där sitter jag med ansiktet tryckt mot rutan och ser hur ägaren till hunden går med bestämda steg mot bilen. Snabbt försöker jag få Isabelles uppmärksamhet & hennes min alltså när hon också såg ägaren, hahaha "snälla släck lampan i bilen foooort"
Ååååh jösses jag skrattade så jag fick ont i magen. Vi måste sett så himla roliga ut med ansiktena tryckta mot rutan.. haha

Jaja, det var iaf skönt att ha någon på andra sidan sängen inatt. Konstigt vad vägar och affärer kan påminna så mycket om en person. Bara som en sån sak som att gå in på Biltema. Inte klokt..
Nu har det varit lite lättare i några dagar men idag känns det så där tungt. Inte så att jag vill krypa ner under täcket och aldrig mer vakna, utan mer tungt. Ont. Lite som att ha blivit sviken & utnyttjad. Svårt att förklara..
Och hur mycket jag än älskar honom så kan jag inte vänta hur länge som helst på att han ska hitta tillbaka. Jag gör mig själv illa & jag är medveten om det. Och utan att verka skrytsam & överdrivet tuff, för det är jag inte, så vet jag åtminstonde två stycken som bara väntar på att jag ska släppa taget om Andreas och bli "tillgänglig".

Men jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Och jag blir så fruktansvärt arg och besviken på mig själv, försöker intala mig att jag helt enkelt kommer hitta någon annan som älskar mig över allt annat och att det bara är att släppa taget, för jag är värd så mycket bättre än att gå & må skit över någon som inte vill samma sak, men ändå går det inte. Förstår ni då hur mycket jag älskar den här killen?

Så jag ger det ett litet tag till, sen får det räcka. Jag hoppas att han får den tid han behöver för att känna vad han vill, men sen är det bara att välja.
Jag finns inte kvar för alltid.