Det är över
2011-10-08 | 11:25:44 |
Kategori: Min vardag ♥ |
0 kommentarer
Stapplandes gick jag mot cykeln som stod utanför hans jobb. Jag försökte få luft och visste inte hur jag skulle klara av resten av min jobbdag. Hur kunde han tro att vi skulle kunna vara vänner efter 2 år ihop. Och jag som skulle kunna göra vad som helst för att få det bra, men det går inte. Han orkar inte försöka mer.
Med rödgråtna ögon steg jag in hos damen som skulle ha städ & tvätthjälp idag. Hon såg att allt inte var som det skulle men frågade inget, som tur var frågade hon inget.
Jag fick inte gråta när jag gick omkring i hennes lägenhet med dammsugaren men så fort jag kom ner till tvättstugan kom tårarna. Jag ville inte att han skulle ge upp & släppa taget. Jag ville ju att han skulle hålla om mig, säga hur mycket han älskade mig och att det skulle kunna bli bra.
Mamma hämtade mig efter jobbet. Tårarna kom igen och jag kunde inte känna vart det gjorde ondast.
Men jag hann bara komma hem så visste jag att mina saker som fanns kvar i lägenheten inte kunde vara kvar längre, jag var tvungen att hämta dom och jag ville göra det nu, på en gång.
Nu står mina kartonger i hallen och jag vet inte vart jag ska hitta kraft & ork till att kunna kolla igenom dom och sen bära ner det jag inte ska ha framme till källaren. Allt känns så sorgligt, tomt och hopplöst.
Och jag vet att det kommer kännas lättare snart, att jag kommer hitta någon annan som kommer älska mig, någon annan som håller om mig när vi ska sova eller pillar mig i håret när vi ser på tv.
Men just nu vill jag bara att den personen ska vara Andreas.
Med rödgråtna ögon steg jag in hos damen som skulle ha städ & tvätthjälp idag. Hon såg att allt inte var som det skulle men frågade inget, som tur var frågade hon inget.
Jag fick inte gråta när jag gick omkring i hennes lägenhet med dammsugaren men så fort jag kom ner till tvättstugan kom tårarna. Jag ville inte att han skulle ge upp & släppa taget. Jag ville ju att han skulle hålla om mig, säga hur mycket han älskade mig och att det skulle kunna bli bra.
Mamma hämtade mig efter jobbet. Tårarna kom igen och jag kunde inte känna vart det gjorde ondast.
Men jag hann bara komma hem så visste jag att mina saker som fanns kvar i lägenheten inte kunde vara kvar längre, jag var tvungen att hämta dom och jag ville göra det nu, på en gång.
Nu står mina kartonger i hallen och jag vet inte vart jag ska hitta kraft & ork till att kunna kolla igenom dom och sen bära ner det jag inte ska ha framme till källaren. Allt känns så sorgligt, tomt och hopplöst.
Och jag vet att det kommer kännas lättare snart, att jag kommer hitta någon annan som kommer älska mig, någon annan som håller om mig när vi ska sova eller pillar mig i håret när vi ser på tv.
Men just nu vill jag bara att den personen ska vara Andreas.
Kommentarer
Trackback
