I can't wait for you to realize
2011-11-07 | 00:34:01 |
Kategori: Min vardag ♥ |
0 kommentarer
I kväll är en sån där kväll då det känns omöjligt att somna. Det är så mycket tankar som snurrar i huvudet,bilder,minnen. Allt i en enda röra och jag får ingen ordning på det.
Jag har inte gråtit på flera veckor, men ikväll kommer det tårar. Och för första gången på länge gråter jag inte för att jag känner mig ledsen, & inte för att det gör ont eller för att jag saknar allt som har varit. Nu känner jag mig bara arg och besviken. Jag är så arg på Andreas.
Allt känns som ett stort pussel & jag får inte ihop några bitar alls.
Det skulle vara vi, han älskade mig, han ville inte ha någon annan, han lovade att vi skulle hitta tillbaka.
Och så ger han upp.
Var jag en sån hemsk flickvän/sambo? Var allt han hade sagt under dom här 2 åren bara tomma ord, löften som inte var meningen att dom skulle hållas. Var jag så fruktansvärt lättlurad att jag gick på allt?
Och jag fick aldrig någon förklaring. Han orkade inte mer, som att han var den enda som hade haft det jobbigt sista tiden. Men jag var beredd att kämpa, så om han älskade mig så mycket som han sa, varför orkade inte han kämpa för mig, för oss.
Det gör ont, det är jobbigt för honom med. Men hur kan man bara ge upp någon man har älskat så mycket? Hur kan han bara sluta kämpa för mig?
Jag hade gjort vad som helst för Andreas men han slutade kämpa för mig.
Jag antar att jag kan gå & fundera på det här tills den dagen jag får en förklaring. Och jag är rätt säker på att den dagen aldrig kommer & inte heller förklaringen jag vill höra.
Så jag försöker sluta att vara arg. Jag vill att Andreas ska vara lycklig & jag vill se mig själv glad igen, så jag slutar att vara arg.
Jag har inte gråtit på flera veckor, men ikväll kommer det tårar. Och för första gången på länge gråter jag inte för att jag känner mig ledsen, & inte för att det gör ont eller för att jag saknar allt som har varit. Nu känner jag mig bara arg och besviken. Jag är så arg på Andreas.
Allt känns som ett stort pussel & jag får inte ihop några bitar alls.
Det skulle vara vi, han älskade mig, han ville inte ha någon annan, han lovade att vi skulle hitta tillbaka.
Och så ger han upp.
Var jag en sån hemsk flickvän/sambo? Var allt han hade sagt under dom här 2 åren bara tomma ord, löften som inte var meningen att dom skulle hållas. Var jag så fruktansvärt lättlurad att jag gick på allt?
Och jag fick aldrig någon förklaring. Han orkade inte mer, som att han var den enda som hade haft det jobbigt sista tiden. Men jag var beredd att kämpa, så om han älskade mig så mycket som han sa, varför orkade inte han kämpa för mig, för oss.
Det gör ont, det är jobbigt för honom med. Men hur kan man bara ge upp någon man har älskat så mycket? Hur kan han bara sluta kämpa för mig?
Jag hade gjort vad som helst för Andreas men han slutade kämpa för mig.
Jag antar att jag kan gå & fundera på det här tills den dagen jag får en förklaring. Och jag är rätt säker på att den dagen aldrig kommer & inte heller förklaringen jag vill höra.
Så jag försöker sluta att vara arg. Jag vill att Andreas ska vara lycklig & jag vill se mig själv glad igen, så jag slutar att vara arg.
Kommentarer
Trackback
