Har lite för mycket ledig tid just nu på grund av lite mindre jobb än vanligt. Ledig tid kanske är dumt att säga, jag tycker jag utnyttjar dagarna riktigt bra. Önskar bara att jag inte behövde tänka så mycket.
Jag tänker på allt. Jobb, hästen,pengar, bil, familjen, det som har varit & vad som kommer hända. Andreas.
Han är inte borta. Men det gör inte ont längre, jag saknar honom inte direkt men det är lite tomt.
Just nu känns det helt okej. Jag tänker på oss ibland när jag kör bil, ibland när jag handlar eller när jag ska försöka ta mig igenom mina enorma klädhögar som hamnar lite överallt. Han skrattade alltid åt mina klädhögar.
Men det är bättre nu. För några veckor sen räckte det med att jag hörde hans namn så gjorde det ont. Jag behövde bara blunda så kunde jag se hans ansikte framför mig & tårarna kom, ibland hoppades jag till & med att han skulle komma åkandes upp för backen i sin bil, rusa in och säga att allt skulle bli bra.

Nu tänker jag tillbaka & ler. Jag klarar att gå in på affärer utan att bli illamående av alla minnen, jag kan åka till ställen där vi har åkt utan att börja gråta eller få den där klumpen i magen.
I tre hela veckor kändes det som mitt liv var över. Att det var bäst att jag låg kvar i sängen för det skulle inte bli lättare. Jag var så ledsen, trött, arg & förtvivlad.
Jag trodde inte att det skulle bli lättare. Men det blev det. Jag kan andas normalt igen, äta, le, skratta, umgås med mina vänner, ta hand om min häst som åter igen hade fått lida lite över hur jag hade mått. Jag kan sova igen.

Jag har lärt mig precis hur jag inte vill vara i fortsättningen & hur jag vill bli behandlad i fortsättningen.
Dom här två åren med andreas är inget misstag, han var aldrig något misstag.
Det är erfarenhet. Jag har lärt mig så mycket och jag har vuxit som människa.



Sometimes you have to go back to the beginning to understand the end♥