Så mycket känslor och jag har ingen aning om vart jag ska börja.


Jag önskar att allt inte hade behövt gå så fort. Flytten, allt.
För jag längtar hem varje dag.
Inte för att jag inte trivs med Andreas,nee, men jag saknar familjen.
Jag saknar pappas bamsekramar som jag försvinner i,
jag saknar att kunna prata & gråta ut hos mamma.
Jag saknar det stora köksbordet som alltid var fullt, syskonen, skratten, bråken. Djuren.
Hundarna, den friska luften & den underbara doften när det börjar bli vår.

Och mest av allt saknar jag att kunna ha den ordentliga energin till stallet. Att vilja utvecklas och komma framåt.
Romeo är mitt allt. Och bara tanken på att han inte kommer finnas hos mig för alltid får mig att börja gråta.
Min skrutt har ju alltid funntis hos mig, så varför kan jag inte finnas hos honom så mycket som jag egentligen vill?

Jag saknar känskan att vara saknad. Dom små men mest betydelsefulla smsen som aldrig kommer längre.
All väntan & pirrandet i magen när jag satt i mitt stora fönster väntandes på att Andreas skulle komma åkandes på grusvgen.

Och det enda jag kan tänka på nu är om han älskar mig lika mycket idag som han gjorde för 1 ½ år sen.


Jaa, jag önskar att det gick att dra tillbaka tiden.