När jag sakta stapplade ut från Andreas jobb den dagen då allt var över trodde jag aldrig att tiden skulle gå så här fort. 80 dagar. Snart tre hela månader utan den personen som jag trodde var mitt liv. Som jag trodde skulle vara min resten av livet.
Då var andningen allt jag kunde fokusera på. Allt annat gjorde för ont, bedövade mig och jag visste inte om mina ben skulle ta mig framåt hela vägen tillbaka till jobbet. Om jag någonsin skulle kunna andas utan att det kändes som luften höll på att ta slut eller om jag skulle klara mig igenom natten. Så ont gjorde det.
Då gjorde det så ont att två dagar senare tog jag mammas bil mitt i natten & körde hem till honom. Till oss. Där jag hade bott.
Det regnade och jag var så förstörd att jag inte ens brydde mig om att ta en jacka. Ansträngde mig för att ta ett steg i taget och i min högra hand hade jag mjukisdjuret som jag en gång fått av honom. Inte en aning om varför jag hade tagit med mig den i farten.
Jag vet att han var förvånad över att se mig rödgråten utanför lägenhetsdörren när han öppnade. Jag kröp in i hans famn som jag alltid hade gjort när det kändes riktigt hopplöst och där satt vi, på hallgolvet. Förtvivlade & trasiga. Timmarna gick så fort och för en liten stund trodde jag att allt skulle bli bra.
Jag tvingade mig själv att gå tillbaka till bilen fast benen inte alls ville lyda. Jag sjönk ihop i trappuppgången, brydde mig inte det minsta i fall det skulle komma tjuriga grannar och klaga på mitt höga snyftande, ljudet från när jag panikslagen försökte få luft.


Och nu har dagarna gått så fort. 80 dagar senare och jag kan inte bestämma mig för vad jag känner.
Jag saknar honom. Jag saknade honom dom 10 timmarna vi inte sågs på dagen och jag kommer fortsätta sakna honom när han inte är här. Tror jag att han saknar mig? Jag vet inte. Önskar jag att vi en dag hittar tillbaka till varandra? Jag vet inte.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har velat skriva till honom. Tagit fram telefonen eller satt mig vid datorn och sen ångrat mig. Tänkt att han har gjort det ganska tydligt att han inte vill prata med mig så varför slutar inte jag försöka. Känt mig dum över att jag ville att vi skulle kunna vara vänner, när jag den dagen då det tog slut sagt precis tvärt om. Jag hade i stort sett bett honom att dra åt helvete och sen ångrat mig.


Dagarna går alldeles för fort