13 December
2011-12-14 | 00:16:18 |
Kategori: Min vardag ♥ |
0 kommentarer
Borde ligga i sängen för länge sen men känner mig inte alls trött trots att den här dagen har gått i ett.
Försöker få ihop pappas födelsedag för att den ska bli så lyckad som möjligt men vet i fan alltså. Önskar att alla barn bodde hemma igen. Känns rätt ensamt trots att jag har minsta systern kvar här. Men å andra sidan trodde jag aldrig att jag skulle behöva flytta hem igen. Det är bara att konstatera att livet inte alltid blir som man trodde att det skulle bli.
I lördags var jag på min första riktiga "date" eller vad man ska kalla det. Var nervös i en vecka och försökte komma på en ursäkt varför jag inte kunde komma.
Istället fastnade jag med honom till halv 5 på söndagmorgonen. Det var trevligt. Nervöst men spännande.
Han är en toppenkille, bra på alla sätt. Men nej, jag är inte redo. Jag är inte säker på om jag inte vågade känna något eller om jag verkligen inte kände något för honom.
Kände mig glad men lite fundersam när jag åkte där ifrån. Jag som var helt säker på att jag så gärna ville ha ett förhållande att jag nästan skulle ta första bästa (hehe okej kanske inte riktigt men ni fattar..) men istället blev jag nästan helt säker på att jag inte alls vill ha ett förhållande just nu. Dyker min drömprins upp, ja då gör han det. Annars trivs jag rätt bra som det är nu.
Idag såg jag Andreas för första gången på evigheter. Var beredd på att det skulle hugga till & göra så där obeskrivligt ont men jag kunde inte riktigt förstå vad jag kände.
Vi gjorde det här på det enklaste sättet. Stängde ute & sårade varandra. Förändrades.
Så det högg inte till & det gjorde inte så där obeskrivligt ont. Jag började inte gråta och jag funderade inte på varför det inte var han&jag.
Men han var en utav mina bästa vänner. Någon jag skrattade med, någon som torkade bort tårarna och lovade att allt skulle ordna sig. Så ja, ibland tror jag det känns som att ha förlorat en utav sina bästa vänner.
Bäst att krypa ner i sängen för imorgon kommer bli en låååång dag.
Puss
Försöker få ihop pappas födelsedag för att den ska bli så lyckad som möjligt men vet i fan alltså. Önskar att alla barn bodde hemma igen. Känns rätt ensamt trots att jag har minsta systern kvar här. Men å andra sidan trodde jag aldrig att jag skulle behöva flytta hem igen. Det är bara att konstatera att livet inte alltid blir som man trodde att det skulle bli.
I lördags var jag på min första riktiga "date" eller vad man ska kalla det. Var nervös i en vecka och försökte komma på en ursäkt varför jag inte kunde komma.
Istället fastnade jag med honom till halv 5 på söndagmorgonen. Det var trevligt. Nervöst men spännande.
Han är en toppenkille, bra på alla sätt. Men nej, jag är inte redo. Jag är inte säker på om jag inte vågade känna något eller om jag verkligen inte kände något för honom.
Kände mig glad men lite fundersam när jag åkte där ifrån. Jag som var helt säker på att jag så gärna ville ha ett förhållande att jag nästan skulle ta första bästa (hehe okej kanske inte riktigt men ni fattar..) men istället blev jag nästan helt säker på att jag inte alls vill ha ett förhållande just nu. Dyker min drömprins upp, ja då gör han det. Annars trivs jag rätt bra som det är nu.
Idag såg jag Andreas för första gången på evigheter. Var beredd på att det skulle hugga till & göra så där obeskrivligt ont men jag kunde inte riktigt förstå vad jag kände.
Vi gjorde det här på det enklaste sättet. Stängde ute & sårade varandra. Förändrades.
Så det högg inte till & det gjorde inte så där obeskrivligt ont. Jag började inte gråta och jag funderade inte på varför det inte var han&jag.
Men han var en utav mina bästa vänner. Någon jag skrattade med, någon som torkade bort tårarna och lovade att allt skulle ordna sig. Så ja, ibland tror jag det känns som att ha förlorat en utav sina bästa vänner.
Bäst att krypa ner i sängen för imorgon kommer bli en låååång dag.
Puss
Kommentarer
Trackback
