Don't say it..
Hur mycket jag än försöker orkar jag inte dra mig upp för den kanten jag har ramlat ner för. Jag vill upp, jag vill verkligen det men det går inte.
Nej, det är inte bra. Jag älskar min Andreas så himla mycket men jag klarar inte att rädda oss alldeles själv.
Tisdagkvällen är en dag jag aldrig vill komma ihåg. Ändå tvingas jag se & höra allt om & om igen så fort jag stänger ögonen. Och det gör så ont.
Tjaffset, orden, tårarna, krampaktiga omfamningar.
Jag har varit arg, ledsen & besviken så länge att jag har glömt hur det är att vara riktigt kär. Hur det känns att vara älskad..
Men jag vill få det bra igen. Så bra som vi brukade ha det. Lyckan, värmen & kärleken som fanns förut.
Så älskling, jag behöver dig. Jag behöver att du också bryr dig om oss. Vad hände egentligen? Det var ju Vi mot världen. Det skulle ju alltid vara Vi.
Jag älskar ju dig
Alltså, det är en tröskel det där... Jag har gått igenom det, många vänner har gått igenom det. Förstår känslan du beskriver. Men det är en tröskel som kommer förr eller senare. Work past it.
Vet inte hur er vardag ser ut/sett ut men kanske har det faktum att ni numera bor ihop påverkat? i alla fall på sistone?
Inte många råd här men... bryr ni er om varandra och vill hålla ihop får ni väl försöka prata ut, ta er förbi den där tröskeln, kanske får ni kompromissa om en del saker. Tänka lite extra på andra saker.
Hoppas det löser sig.
Ignorera det faktum att det är jag som skriver :L
Kommer du ihåg nångång i början där när jag skrev att ni var så grymt söta tillsammans?
för att jag ska kunna säga att några är söta tillsammans så måste dom höra ihop. Det måste synas att det är "meant to be" på något sätt.
Det jag vill få fram är att det är något som behövs tänkas igenom. Det va ju faktiskt så.
O nu inser jag att jag bara babblar för att jag vill hjälpa till o inte har så mycket o säga mer än att ni faktiskt får ta tag i det där och inte bråka. Man behöver inte bråka om saker (look who's talking) utan det är smidigare att diskutera och förklara varför man känner som man gör på ett lugnt o sansat vis. Visst blir man upprörd vid tillfällen. Men är det verkligen värt det? Vi är ju alla olika eller hur. Klart att två månniskor hur bra de än hör ihop kan ha olika åsikter? :)
men ja.. Amanda du vet att jag alltid finns där om det är så att alla andra åkt utomlands o inte kan prata i telefonen ens :)
