Out of my mind
2010-08-19 | 14:35:20 |
Kategori: Min vardag ♥ |
0 kommentarer
Känner att jag behöver få skriva av mig lite fast jag egentligen inte vet vad jag ska skriva om..
Jag är trött. Jäkligt trött. Och just nu är jag trött på det mesta. Framför allt på mig själv.
Hur svårt ska det vara att sätta lite jäkla gränser. Varför har jag alltid varit den alldeles för snälla som tänker mer på hur andra har det än mig själv. Jag anpassar mig alltid.
Jag önskar att jag fick lite av lillasysters attityd. Att jag någon gång vågade säga ifrån och tänka på mig själv.
Ju äldre jag blir desto mer ser jag och blir påmind om hur jag krymper. Lämnar plats för andra. Blir överkörd & säger jag klarar mig. När jag egentligen inte alls gör det.
Jag blir arg, ledsen och besviken. Gång efter gång.
Jag är så trött på att höra folk fråga vart "Våran vanliga Amanda har tagit vägen, våran glada Amanda"
För jag tyckte dom var löjliga. Att jag inte hade förändrats något, att jag fortfarande var vanliga glada Amanda.
Men det är inte förän nu jag förstår vad dom menar.
För jag känner mig inte som förut. Jag känner mig inte lika glad längre. Det falska leendet och "joo det är bara bra" kommentaren har bara varit en fasad. Jag har lurat mig själv så länge.
Och det gör mig bara ännu mer arg & ledsen. Och det som gör mig mest ledsen är att jag inte vet hur jag ska hitta tillbaka till den "vanliga Amanda" igen. Jag vet inte vad jag ska göra för att hitta henne. Jag vet inte ens vart under årets gång jag tappade bort henne..
Jag är otrolig känslig. Jag har väldigt lätt att ta illa upp för sånt som för andra är skämt.
Jag litar för mycket på vad människor säger. Det är antagligen därför jag blir besviken så ofta.
Helt ointressant för er läsare men någon nytta ska jag väl ha med bloggen.
På Onsdag åker jag till Malin i Dalarna. Det ska bli skönt att komma iväg. Jag behöver det..
Jag är trött. Jäkligt trött. Och just nu är jag trött på det mesta. Framför allt på mig själv.
Hur svårt ska det vara att sätta lite jäkla gränser. Varför har jag alltid varit den alldeles för snälla som tänker mer på hur andra har det än mig själv. Jag anpassar mig alltid.
Jag önskar att jag fick lite av lillasysters attityd. Att jag någon gång vågade säga ifrån och tänka på mig själv.
Ju äldre jag blir desto mer ser jag och blir påmind om hur jag krymper. Lämnar plats för andra. Blir överkörd & säger jag klarar mig. När jag egentligen inte alls gör det.
Jag blir arg, ledsen och besviken. Gång efter gång.
Jag är så trött på att höra folk fråga vart "Våran vanliga Amanda har tagit vägen, våran glada Amanda"
För jag tyckte dom var löjliga. Att jag inte hade förändrats något, att jag fortfarande var vanliga glada Amanda.
Men det är inte förän nu jag förstår vad dom menar.
För jag känner mig inte som förut. Jag känner mig inte lika glad längre. Det falska leendet och "joo det är bara bra" kommentaren har bara varit en fasad. Jag har lurat mig själv så länge.
Och det gör mig bara ännu mer arg & ledsen. Och det som gör mig mest ledsen är att jag inte vet hur jag ska hitta tillbaka till den "vanliga Amanda" igen. Jag vet inte vad jag ska göra för att hitta henne. Jag vet inte ens vart under årets gång jag tappade bort henne..
Jag är otrolig känslig. Jag har väldigt lätt att ta illa upp för sånt som för andra är skämt.
Jag litar för mycket på vad människor säger. Det är antagligen därför jag blir besviken så ofta.
Helt ointressant för er läsare men någon nytta ska jag väl ha med bloggen.
På Onsdag åker jag till Malin i Dalarna. Det ska bli skönt att komma iväg. Jag behöver det..
Kommentarer
Trackback
