Kollade igenom blogginlägg & bilder på hemsidan från i sommras när Romeo var skadad,

och jag blev förvånad över hur olycklig jag var.

Det är ju klart man inte är glad när ens häst är svårt skadad, men för mig var det så mörkt. Det känndes som om jag aldrig skulle hitta ut,
och det gjorde mig rädd.

Jag är så himla beroende av Romeo att jag verkligen inte vet vart jag ska ta vägen när han inte längre finns hos mig. Bara tanken gör mig tårögd & skakig. Kanske reagerar jag så starkt för att jag redan har förlorat mina andra 2 hästar, mina bästa kompisar. Men borde det inte gjort mig starkare? Kanske på något sätt underlätta för mig den dagen då Romeo försvinner.

Men nee, det känns verkligen inte ett dugg bättre,

mer tvärtom.

Andra tänker, "det är bara en häst,herre gud. get over it",

Men för mig är det omöjligt att beskriva för er vad Romeo betyder för mig. Han är den del som fick mig hel, han är den som varje dag får mig att spricka av lycka, han är den som får mig att känna mig stolt.

Han är mitt allt! <3

Och jag kan omöjligt fatta att den 23 April har jag haft min Romeo i 4 år.

Jag ångrar inte en minut, inte en sekund md honom.