För en timme sen va jag uppe i stallet.
Uppe i stallet klockan 7 på morgonen för att säga hejdå.

Men jag klarade det inte.
Jag klappade henne lätt på mulen och gav henne ett äpple,
men när mathilda hade lastat henne och jag skulle säga hejdå gick det inte.
Det kom inga ord,
i stället kom det bara tårar.

Mest ont gör det för jag vet hur mathilda känner sig.
Tomheten,sorgen,ångesten,
önskan att kunna få allt bra igen.
Hur man för allt i världen försöker komma på en lösning för att slippa lämna sitt hjärta.

Allt det här får mig att tänka tillbaks på Cornelia som vi fick göra exakt samma sak med för 4 år sen.
Det är så tungt.
Hur klarar man egentligen att lämna sin kompis?
sin bästa kompis..
Men ändå repar vi oss,
på något sätt kommer vi tillbaka.

Men det tar tid & det är inte smärtfritt.

jag önskar verkligen det hade blivit annorlunda.



"Ifrån oss du smög -

du lyfte du flög

Uppåt för att landa -

i eviga Trapalanda."