Jag sitter här trött & sällskapssjuk.
Ångesten landar på mig som ett tjockt täcke. Sveper in mig & håller kvar.
Jag vet att tröttheten gör det värre, men att somna är inte äns att tänka på.
Hjärtat slår fortare än vad det brukar göra, men det är inte obekant.
 Jag har känt det förr.

Att veta att jag inte borde känna så här gör det bara värre.
Ofta önskar jag att jag kunde få springa upp till stallet, sätta mig i Romeo's box med hans huvud i knät.
Glömma allt,
börja om.
Känna lugnet ta över, och hjärtslagen bli normala.
Känna trygghet.

Jag har skrivit det förut, & ni läsare får tycka jag är helt galen,
men Romeo är mitt allt just nu.
Det gör mig tårögd när jag tänker på hur jag kunde förlorat honom i sommras.
Hur jobbig min mamma tyckte jag var som deppade ihop när han blev skadad,
hon ville att jag skulle hålla hoppet uppe.
Men jag har redan förlorat Cornelia, mitt hjärta, och ingen förstår hur det kändes.
En bit av mig försvann med henne & jag får antagligen aldrig tillbaka den.

Jag satt här & bläddrade runt lite & hittade en blogg som riktigt berörde mig.
En kvinna, fru, mamma
 som har cancer.
Överlevnadschansen var tydligen 35%, friskörklaringstiden är 5 år.
Hon och hennes mann har en 4 årig son.

Luften rann ur mig.
Livet är vekligen inte rättvist & vi borde lära oss att uppskatta livet mera.

Jag har slut på ord.