Förstår knappt att det är 5 juli idag. Vart försvinner all min tid?
Ju mer jag tänker på hur jäkla många månader det har gått sen jag rasade i vikt (ynka 44 kg) och hur jag kunde sjunka ihop i små panikattacker och gråta tills det var svårt att få luft, desto larvigare känns allt. Tanken slog mig att det var ju "bara" en kille men så vet vi ju att det aldrig är. Vi skaffar relationer till människor vi känner och en relation är inte så enkel att släppa. Det finns dom som är lite lättare att släppa & så finns det dom som är betydligt svårare.
Det här var svårt för mig. Väldigt svårt. Därför slutar jag aldrig förvånas över vart jag är nu, 9 månader senare. På något sätt känns det så himla overkligt.

Det känns konstigt att vara lycklig över att det tog slut med A. Konstigt att inte känna någon ilska, saknad eller det där onda från ett trasigt hjärta.

Jaa, det känns konstigt på något sätt samtidigt som det känns helt jäkla underbart!