För 4 år sen gjorde jag exakt samma sak som jag nu.

Jag kämpar igenom tiden i stallet.
Helst av allt vill jag inte åka dit.
Jag skyndar för så mycket det går för att slippa se,känna & höra.

Chirata kan jag knappt titta på.
En snabb blick så hon inte har några sår och ett äpple som hon får i krubban.
Mer orkar jag inte.

Jag gör det för att jag vet att det gör minst lika ont för mamma & mathilda att se henne.
Ändå kan jag inte sluta hoppas att det snart är över.

Att det någon gång ska sluta göra ont.